Min pappa är nog den mest störda person jag vet i min familj, ni som har normala pappor ska skatta sig lyckliga!

Hur kan någon som ska älska en över allt och annat bete sig som ett jävla svin så fort något kommer ivägen för hans EGNA jävla bekymmer!? För några minuter sedan kom han inrusande in i datorrummet i sina äckliga tajta kalsonger och håriga ben och skrek så att jag nästan fick tinitus! Hans ursinniga beteende var för att han blvit väckt av min bror som försökte vara social mot mig och tonen vi höll var inte hög kan jag lova. Han skrek åt mig och vrålade samtidigt som jag idiotförklarade honom för hans störda beteende, då slog han till mapparna för att demonstrera att han kan göra så mot mig om jag inte höll käften. Men det han inte förstår är att hans beteende inte skrämmer oss längre utan att vi idiotförklarar honom mer och mer. Jag kommer aldrig att se honom som en riktig far för att enligt mig ska inte en pappa bete sig så som han gör. Tur är väl det att detta inte sänker oss till hans nivå... än. Om jag någonsin börjar bete mig som min far mot mina egna barn kommer jag ta livet av mig, och det är inget  påstående, det är sanning. Alla "faderliga" beteenden va har gentemot honom är bara för att vi känner oss tvingade till det, inte för att vi känner kärlek till denna varelse (så känner jag iallefall...). Min pappa kan man aldrig räkna i vått och torrt med för hans behov kommer alltid före, om nu inte hans fru hotar att lämna honom för då kan han tänka till lite extra. Det är trots allt hennes förtjänst till att denna familj (kan egentligen inte kallas familj för enligt mig är det vi har ingen definition av familj...) undkommit skiljsmässopapprerna.

Jag kommer ALDRIG att lyssna på hans rådgivnig eller hans befallelser... aldrig någonsin.

Over and out!

Jaja, jag vet, ännu en blogg tänker ni som läser den. Varför i helvete ska ni läsa den tänker ni? Mitt svar till er är att jag inte har någon bra anledning, men att jag oftast har roliga tankar att dela med mig (enligt mig själv såklart) att det kan tänkas som rogivande att läsa^^

Det finns mycket saker som irriterar mig där ute, speciellt orättvisa. Men det som jag ska ta upp i detta inlägg är denna besatthet av dagens unga tjejer att klaga så jävla förbannat och inte vara glad för det dem har! Min bror är 17 och äger en bilddagbok (nej, tack gode gud att jag inte hängt med den vågen också tänker jag!) där tjejer runt 12-16 skriver om sin dag som om det vore en jävla roman och om hur pissig den varit. Får inte glömma heller dem där små hjärtana och små inläggen som; älskar dig för alltid, som alltid tycks dyka upp efter varenda namn som nämns i texten. Det spelar ingen roll om personen är en nära vän eller inte, personen framställs ändå som om han/hon vore en frälsare för henne. Läggs det också upp en bild på henne, ja då är det jääävligt illa kan jag lova för då blir det en romansida till, men! Denna gång talar den om för dig hur underbar och snäll personen i fråga är osv. Tankarna som slår mig då när jag läser alla dess fjantiga inlägg är många kan jag lova, och inte roliga! Men förhoppningsvis växer dem upp och inser vilka fån dem varit (kan ju alltid hoppas!). Varför läser jag då dessa inlägg, förutom att jag omedvetet börjat söka efter dem på min brors bilddagbok så tycker jag att deras inlägg är så skrattretande att dem roar mig för en liten stund.

Där ser ni, lite positivt i något så löjligt och förfärligt går att åstadkomma! För hey, ett samtalsämne mer lixom ;D